rev.2012-04-04

Flyga Fokker Dreidecker 1 

Av Stefan "Steppen" Sonestedt

Copyright: Stefan Sonestedt
 

 2005

 

Där satt jag i luften och försökte göra som de sagt på Memorial Flight Association. ”Man får hålla emot henne i skevrodren när du svänger.”
Men det blev ett felaktigt råd för mig, jag tog det allt för bokstavligt. Sidrodret på Fokker Dr 1 är aerodynamiskt balanserat och ger nästan inget mottryck tillbaka när man trampar ut det.
Flygplanet är kort i kroppen och reagerar snabbt på sidrodret, så det handlar mer om att balansera flygplanet med sidrodret.
Tredäckaren svarar snabbt med att ändra bankningsvinkel beroende på sidroderutslag. Jag kommer att behöva flyga fler pass innan jag kommit underfund med Dreideckern.
Även om jag har rätt så många flygtimmar, med drygt 6 000 timmar i olika motordrivna maskiner och segelflygplan,
så vill jag berätta om en upplevelse där jag inte behärskar att flyga flygplanet i början och lite bättre efter en stund

 

Innan denna flygning fick jag köra motorn i Fokkern några gånger för att bli bekant med den Clerget 130 hk roterande stjärnmotor som sitter i denna replika.
Sopwith Camel hade denna motor. Svårigheterna är störst att få motorn att gå på tomgång. Under 700 rpm var det mycket svårt för mig.
Mycket avgasknallar, då det är svårt att få till rätt blandning. Motorn är svår att hålla igång längre tider på tomgång. Ofta ville motorn dö.
Över 900 varv var det inga svårigheter. Vill du ha fullvarv - ge fullt på bränsleblandningen och skjut fram luftspjället och passa varvtalet så du inte övervarvar.
Eftersom det är gamla motorer som det inte finns reservdelar till, så vill inte MFA ta ut full effekt ur motorn. 1150 rpm vill de att jag ska hålla mig till. Full effekt ger den annars vid 1250 rpm.

Det krångliga och känsliga sättet att reglera motorn ställer till problem vid landningen då man behöver dra av på effekten. Att dra av på luftspjället och justera bränsleblandningen kan bli äventyrligt vid ett omdrag.
För att vara säker på att motorn ska ta så behåller man inställningen för hög effekt och slår av tändningen med raterarknappen på spaken vid landning, vilket också är det enklaste sättet.

 

 

Första problemet är att när flygplanet står på marken, så ser du inget av horisontlinjen framför dig. Mellanvingen täcker hela synfältet framåt. Topparna på träden vid fältgränsen kunde jag se och gräset närmast mig.
I starten kommer stjärten snabbt upp så det är ett övergående problem. Fokkern lättade snabbt och ville stiga raskt med den attityd jag hade under markrullningen.
Vid första svängen kom svårigheterna. Trampade ut sidorodret och parerade med spaken. Men då slutade flygplanet svänga varför jag trampade mer sidoroder och för att stoppa ökningen av bankning skevade jag emot mer.
Efter en stund känner jag att jag inte kan hålla höjden och svänga samtidigt. ”Vad gör jag här uppe i luften” tänkte jag. Här gäller det att rädda mig och landa snarast möjligt.
Men efter en stund tänkte jag ”nej så fan heller, jag ska inte ge upp”, så jag fortsatte en 20-30 minuter till att flyga henne.

Vad höll jag för fart och höjd när jag hade dessa problem? Farten kan jag inte säga mycket om då propellervinden var mycket kraftig och jag inte hade någon fartmätare.
Dreideckern gör ca 165 km/t i planflykt rakt fram med 110 hk  Oberursel. Så fort gick det inte i den svängen.
Höjden var lättare att bedöma. Jag steg till 100-150 meter innan jag började svänga. Sen var att försöka hålla farten uppe.
Det enda instrument jag hade var varvräknaren. Den kollade jag mycket, så att jag höll uppe varvet och fick ut den effekt som gick att få utan att övervarva.

 


 

Eftersom det var ett nytt flygplan och som jag hade besvär med var jag stel och kunde inte känna om jag flög rent eller inte. Propellervinden gjorde att jag kände snedanblåsning först när den var kraftig.
I andra svängen tillbaka mot banan kände jag att flygplanet började vibrera och att om jag fortsatte svängen på samma sätt skull jag vara under marknivå när jag kom fram.
Det var bara att flacka ut svängen och gasa på. På rakbana igen steg jag vad jag vågade utan fartmätare. Jag lyfte nosen till horisonten och behöll den där.

Efter att ha kommit upp på ca 150m provade jag att svänga åt vänster. Det gick utan problem att svänga flackt. Jag flinade och småskrattade för mig själv.
 Det var härligt och jag njöt i första vänstersvängen. Snacka om lycka efter att ha varit rädd att jag skulle slå ihjäl mig. Jag försökte få någon känsla i sidorodret på rakbana.
Jag kände inget motstånd mot att trampa ut sidrodret. Det är bara att titta ut och se hur nosen rör sig.
 


 

Jag flög över fältet några gånger innan jag tyckte det var dags för landning. Dessa gamla flygplan har inga bromsar och förutsätter mer eller mindre att landas mot vinden.
Fältet på la Ferte har öppna ytor bredvid stråket så man kan lägga landningen snett mot banriktningen. Så det gjorde jag för att komma bättre rakt mot vinden.
Jag la upp finalen med en brant plané mot sättpunkten, och utflytning en kort stund i grästoppshöjd innan sättning. Dreideckern studsade upp när marken mötte.
Då var det bara att ta åt sig spaken och nypa fast sporren i marken och låta nosen studsa upp och ner.
Efter att flygplanet stannat kom några av medlemmarna i MFA fram och lyfte upp stjärten och vände flygplanet så att jag kunde taxa in
 


 

Ett kämpigt flygpass. Flygningen med Stearman någon timme tidigare var lätt. I den fanns det instrument så den var enkel även om instruktionen inskränkte sig till att motorn varvar över 2000 varv.